Något som är ganska skrämmande men ändå lite gulligt är att bebisar faktiskt kan ha mardrömmar dom med....
Min dotter vaknade skrikandes inatt och klängde sig fast vid mig som om det gällde livet. På hennes blick såg jag att hon inte var riktigt vaken, hennes underläpp darrade sådär gulligt och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Hon var jätteledsen och rädd. Det enda som dög var att borra ner sig i mammas famn och sedan låg hon där och jämrade sig om vartannat. Hon tittade upp med jämna mellanrum för att kontrollera att jag var kvar. Jag vet inte om det var spöket Laban eller Casper som besökte henne i drömmarnas land i natt men om jag ser någon utav dem så kommer de att åka på en riktig Big Mama örfil. Skrämma mitt barn sådär, how dare you?
Vad handlade hennes mardröm egentligen om? Var det typ ett "Åååh nej, nu har morsan ätit Omega-3 tabletter igen, mjölken smakar fiskolja snyft snyft" eller? Jag hoppas inte det var ett "Åååh nej, nu har de lämnat mig, jag är ensam snyft snyft" eftersom när bebisar känner sig övergivna så jämnför forskare detta med dödsågest hos vuxna. I vilket fall som helst så har hon inte direkt så många upplevelser så vad blev hon rädd för? Kan det ha varit näsfridan?
Nu leker Felicia för fullt med sin pappa. Hon är glad och full av livskraft, hennes favorit grej är att bita tag i våra fingrar när vi leker "dra-upp-mig" leken. Felicia minns inte ett skvatt av nattens äventyr och jag hoppas hon slipper fler hemska upplevelser som mardrömmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar