Söndagmorgon. Back in the days var söndagar en av mina favoritdagar. Bakis eller inte så tog mig alltid till yogan, jag brunchade och hann alltid med söndagshäng med mina favoriter. Lovely, lovely! Jag ångrar inget jag gjort i mitt tidigare liv, jag hade alltid roligt och jag hade alltid något eller någon på gång HAHA. Numera påminner söndagar mig bara om allt jag skulle vilja göra men inte hinner.
Jag borde inte klaga, när jag till exempel väcktes för femte gången denna morgon så hade världens bästa L dukat upp en brunch som vi hade fått betala många dyra hundralappar för ute. Feli var på sitt allra bästa humör. Hon satt lungt och fint och väntade på sin gröt medan pappa L hann laga en god frukost, städa och plocka undan. Varför är hon aldrig sån med mig? Och varför hinner jag aldrig göra lika mycket som han? Även fast jag såg ut som om jag hade haft sju svåra år (vilket jag förvisso har haft) så sken hon upp ännu mer när jag satt mig brevid henne. Underbara unge, så mycket kärlek du har att ge. Och underbara L, som anstränger sig alltid alltid alltid mer än någon annan. Dagens lilla gest var priceless.
Det borde inte spela någon roll att jag inte hinner till gymmet, att jag inte får plats i mina Seven jeans och att jag inte längre har energi, ork, tid och lust med något. Jag har ju Feli, friska, pigga, alltid glada, busiga Feli. Varför klagar jag? Varför är gräset alltid grönare på andra sidan? Jag borde skämmas men mycket vill ha mer. Jag vill inte ändra på något i mitt liv just nu. Jag vill inte ha mina bakissöndagar tillbaka, jag vill bara vakna en dag och känna mig fräsch & utvilad. Jag vill sova en hel natt, helst ensam men med L och Feli tillräckligt nära så att jag kan se och känna dem. Hur ska jag få ihop den här ekvationen? Nära men ändå inte så nära inpå, hur funkar det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar