Känner mig som en hemsk, hemsk, hemsk mamma. Feli fick verkligen gråta sig själv till sömns idag. Nu får det vara nog, det funkar inte att hon ska äta varannan timme varje natt liksom. Det tog 1 h och 38 minuter men det kändes som 7 svåra år. Vi vaggade, sjöng, bäddade ner, läste sagor. Inget fungerade. Till slut gav hon upp och somnade i sin pappas famn medan han hoppade runt med henne gråtandes i famnen. Jag vet inte vem av oss två grät mest egentligen, men jag tycker alla dessa sova-hela-natten & sova-utan-gråt metoder är jävligt inhumana. För det är väl ändå det som skiljer och just från djuren eller? Just att vi faktiskt kan uttrycka känslor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar