Söndag

Nyvaken. Lugnet och tystnaden hemma oroar mig. Jag känner mig sådär nyvaket yr och trött och törstig efter nattens amningsmaraton och blir ledsen när jag ser Felicias säng fortfarande står orörd, bäddad och fin.I natt sov Felicia hemma hos sin mormorsita, jag borde vara glad, båda dom där små tanterna var väldigt lyckliga men själv har jag konstanta skuldkänslor över min relation till min fina stora tjej och jag tycker inte om att släppa iväg henne just nu. Jag känner att jag numera aldrig tid för henne, aldrig tid att försöka förstå, aldrig tid att leka och busa, läsa för, mysa med, aldrig tid att sjunga för och med, aldrig tid att sitta med när hon badar, skapar, ritar. Ju större gapet mellan oss blir, desto mer protesterar hon, skriker, bråkar, surar, gråter. Och när hon gråter, oj vad hon gråter. "Ingen älskar mig, ingen vill krama om mig, ingen vill prata med mig." När hon dessutom blir sådär utmattad och ledsen då kommer allt som händer på dagis fram. Så inför nästa vecka är målet att hämta henne själv, utan Filifjonka och Ludde, minst 2 gånger. Och vi ska inte hem direkt utan det är "blåa-parken" eller kanske biblan på Medis? Fika är också ett alternativ men hennes favorit "gröntårta" är inte det bästa att ge mitt i veckan. No more excuses, jobbet, plugget och träningen får vänta. My baby need me right now.