JUST ME AND MY BABY

Sista natten som mamma till ett barn. Nu börjar karusellen på nytt, precis när Feli är världens mest självgående, kärleksfulla och söta, lilla barn. Trotset som vi brottats med ett tag har börjat lägga sig och helt plötsligt inser jag att det är vi som trotsat henne och inte tvärtom. Hon har verkligen utvecklats de senaste 6 - 8 månaderna medan vi har kämpat för att saker ska förbli som de har varit tidigare. Det är svårt för föräldrar att inse att ens "baby" förändras och klarar sig alltmer själv och det är den väl niten som vi gått på vad gäller Felicia. Jag vågar nu t.o.m. påstå att hon är helt blöjfri, jag som trodde det skulle bli en sådan kamp. Men hon har varit så duktig och är t.o.m helt torr om nätterna. Själv förväntade jag mig världens strid, why don't i give my kid bigger credit then that? Min stora, lilla tjej, tack för den här underbara tiden och allt du har lärt mig om att vara mamma. Tack för att jag har fått göra som många misstag på dig så att jag kan bli en ännu bättre mamma för din lillasyster. Mitt kära lilla barn...

Imorgon är iaf dags för det planerade snitt jag bad om redan innan jag fick Felicia. Efter den katastrofala förlossningen för 3 år sedan vågar jag inte chansa och jag tar det säkra före det osäkra. Den stress som den förlossningen orsakat mig är något jag aldrig fått bearbeta och något som jag verkligen tog skada utav inser jag nu 3 år senare. Detta har läkarna också insett och all planering har gått jättebra. Det lugn jag känt med den här graviditeten är verkligen något jag har behövt. Jag har verkligen mått toppen 80% av tiden. I det här inlägget kommer jag inte gå in på det som skrämmer mig med detta kejsarsnitt eftersom jag inte vill "jinx anything". Det enda jag vill är att få bevittna när ett av mina barn kommer till världen, jag vill höra det första skriket och räkna att den har alla fingrar och tår den ska ha. Och det ska vara 10 st eller hur? Sedan vill jag bara få må bra så jag kan åka hem till min vackra, duktiga, stora lilla tjej och tackla den här "tvåbarnschocken" som alla pratar om. No pain, no horror. Inga jobbiga besök på BB eller hemma de första veckorna. Jag vill och tänker verkligen bara ta det lugnt för det är inte omvärldens önskningar som ska gå först den här gången utan MITT och mina flickors välbefinnande ska komma först. Så länge mina tjejer har en mamma som mår bra och orkar med är det ok om släkt och vänner får vänta.

Jag måste ändå säga att jag är så glad att jag har så många fina vänner som hört av sig och lyckönskat mig inför i morgon och jag är glad att de visar full förståelse för mina handlingar och önskningar. Så tack till er, ni vet precis vilka ni är.

Om saker och ting ändå skulle gå käpprätt åt skogen i morgon och något skulle hända mig eller bebisen är min enda önskan att Felicia alltid blir påmind om hur mycket jag älskar henne. Hon är min ögonsten och det är tack vare henne som jag idag är den underbara person jag faktiskt är ;) Skämtåsido men ni vet, she completes me. Nu ska jag förberedda det sista, packa osv. Puss på er!