Sista natten som mamma till ett barn. Nu börjar karusellen på nytt, precis när Feli är världens mest självgående, kärleksfulla och söta, lilla barn. Trotset som vi brottats med ett tag har börjat lägga sig och helt plötsligt inser jag att det är vi som trotsat henne och inte tvärtom. Hon har verkligen utvecklats de senaste 6 - 8 månaderna medan vi har kämpat för att saker ska förbli som de har varit tidigare. Det är svårt för föräldrar att inse att ens "baby" förändras och klarar sig alltmer själv och det är den väl niten som vi gått på vad gäller Felicia. Jag vågar nu t.o.m. påstå att hon är helt blöjfri, jag som trodde det skulle bli en sådan kamp. Men hon har varit så duktig och är t.o.m helt torr om nätterna. Själv förväntade jag mig världens strid, why don't i give my kid bigger credit then that? Min stora, lilla tjej, tack för den här underbara tiden och allt du har lärt mig om att vara mamma. Tack för att jag har fått göra som många misstag på dig så att jag kan bli en ännu bättre mamma för din lillasyster. Mitt kära lilla barn...

Imorgon är iaf dags för det planerade snitt jag bad om redan innan jag fick Felicia. Efter den katastrofala förlossningen för 3 år sedan vågar jag inte chansa och jag tar det säkra före det osäkra. Den stress som den förlossningen orsakat mig är något jag aldrig fått bearbeta och något som jag verkligen tog skada utav inser jag nu 3 år senare. Detta har läkarna också insett och all planering har gått jättebra. Det lugn jag känt med den här graviditeten är verkligen något jag har behövt. Jag har verkligen mått toppen 80% av tiden. I det här inlägget kommer jag inte gå in på det som skrämmer mig med detta kejsarsnitt eftersom jag inte vill "jinx anything". Det enda jag vill är att få bevittna när ett av mina barn kommer till världen, jag vill höra det första skriket och räkna att den har alla fingrar och tår den ska ha. Och det ska vara 10 st eller hur? Sedan vill jag bara få må bra så jag kan åka hem till min vackra, duktiga, stora lilla tjej och tackla den här "tvåbarnschocken" som alla pratar om. No pain, no horror. Inga jobbiga besök på BB eller hemma de första veckorna. Jag vill och tänker verkligen bara ta det lugnt för det är inte omvärldens önskningar som ska gå först den här gången utan MITT och mina flickors välbefinnande ska komma först. Så länge mina tjejer har en mamma som mår bra och orkar med är det ok om släkt och vänner får vänta.

Jag måste ändå säga att jag är så glad att jag har så många fina vänner som hört av sig och lyckönskat mig inför i morgon och jag är glad att de visar full förståelse för mina handlingar och önskningar. Så tack till er, ni vet precis vilka ni är.

Om saker och ting ändå skulle gå käpprätt åt skogen i morgon och något skulle hända mig eller bebisen är min enda önskan att Felicia alltid blir påmind om hur mycket jag älskar henne. Hon är min ögonsten och det är tack vare henne som jag idag är den underbara person jag faktiskt är ;) Skämtåsido men ni vet, she completes me. Nu ska jag förberedda det sista, packa osv. Puss på er!

Föräldragruppen & Jerker the asshole

7 mammor, 7 barn, 7 olika förlossningsberättelser - Igår var jag på första mötet med föräldragruppen.

Mötet handlade om graviditeten och om själva förlossningen. Jobbigt, tänkte jag innan jag gick dit. Tänk om en massa lessna känslor kommer upp inför folk jag inte känner? Jag var i vanlig ordning värst med min jag-snittades-utan-bedövning-upplevelse. Vissa spricker, andra föder i bilar eller i vattenfyllda badkar utomlands med mera men att snittas utan bedövning, det är grejer det, något alla i gruppen kunde hålla med om. Det var mycket trevligare än jag vad jag hade förväntat mig. Alltså, själva föräldragruppen inte själva kejsarsnittet. För den, den gjorde ont nämligen. Såhär knappt 3 månader efteråt så kan jag fortfarande inte förstå hur något kan gå så in i helvete fel?

Jerker, narkosläkaren på SÖS, har ännu inte kontaktat mig för en förklaring. Trots ett uttalat löfte från överläkaren på förlossningen och läkaren som opererade mig. Bastards! Enligt läkarkåren på SÖS så händer detta tyvärr och det r tyvärr vanligare än man tror, det bara är så och man kan int riktigt förklara varför detta sker (?) Det finns två olika alternativ antingen bedövar man för lite, eller så väntar man inte tillräckligt länge för att bedövningen ska verka.

Vissa saker kan man glömma, andra kan man förlåta. Men i detta fall tänker jag inte göra något utav det. Jag gick tyvärr miste om min födelsen av mitt förstfödda barn eftersom jag var tvungen att sövas snabbt pga av den där intensiva brinnande-frätande smärtan jag kände efter att det hade lagt ett 10 cm snitt i min buk. Detta är en upplevelse jag aldrig mer kommer att få uppleva. Alltså, att föda mitt första barn inte att få ett 10 cm långt snitt i buken utan bedövning! För det, det gjorde nämligen ont det!

Så fuck-you-very-much Jerker. Du suger som läkare och jag hoppas du ramlar och bryter ett ben eller två när första snön kommer! Och det, det kommer göra ont det hoppas jag!