En gammal vän...

Claudia en gammal vän, en mycket gammal vän tog kontakt med mig igår via Facebook. Vi lekte som barn i Forestal Alto, Viña del Mar, Chile. Hennes familj ägde den lokala affären vi ofta handlade på, och hennes "tio" som ofta stod bakom disken frågade mig alltid vem som hade gjort mig så fin minns jag. Jag , en då god katolik, svarade alltid mamma, pappa och Gud. Claudia och hennes systrar, Nani och Jaqueline var de enda flickorna mamma lät oss leka med i trakten. Hennes mamma var mästarinnan på örfilar och dessa fick Claudia alltid att snurra ett helt varv så fort hon fick en. Tia Ema, henne var jag rädd för.

Jag förundras över hennes minnen av mig och min familj. Hon är överlycklig över att äntligen ha hittat mig. Hon har tänk på mig i 20års tid och undrat vad som blev av hennes vän som plötsligt flyttade till Sverige av alla länder. Hon skriver långa kärleksfulla brev och hon pratar precis som om vi kände varandra utan och innan. Själv känner jag mig ganska lost. Jag kan ingeting om Chile, jag kan knappt skriva på spanska och jag skäms över att inte ha samma kärleksfulla inställning till det förflutna. Faktum är att jag nästan förträngt allt innan år 1988.

Jag skäms lite. Vad förslags kulturarv kan jag egentligen erbjuda Felicia? Jag är stolt över min latinamerikanska ursprung men jag känner mig inte särskilt chilensk. Min vännina bor sedan 8 år tillbaka i Barcelona med man och två barn. Hon gifte sig som 17 åring och av hennes bilder att döma bor de "chilenskt". Mycket chilensk mat, mycket familjegemenskap och mycket blå, vitt och rött på alla bilder. Det kanske är lättare att glömma och förtränga sitt kulturarv när man flyttar till något som är annorlunda. Chile-Spanien är trots allt inte så olika jämfört med Chile-Sverige.

Jag är tacksam för att ha växt upp i Sverige och jag älskar mig vänner här men jag kan inte låta bli att bli ledsen eftersom jag plötsligt känner mig berövad på en massa annat. Jag minns tyvärr inte hälften av allt hon pratar om, jag kan inte laga den maten jag ser på hennes bilder, jag firar inte den 18 Sept och jag kan inte dansa "cueca" längre. Jag skäms. Hur ska jag kunna upprätthålla kontakten med Claudia när vi uppenbarligen inte ha något gemensamt som hon verkar tro? Back in the days, så hade ett par drinkar löst problemet. Nu har jag Felicia, som föddes i snöiga Sverige, som har en svensk pappa och som förmodligen kommer tycka att Chile är ännu mer avlägset och främmande.

Jag beslutar mig därför för att inrätta Operation Back to my Roots och detta kommer att inledas genom att enbart prata chilenski med Felicia. Sedan är nog maten viktig. Hmmm undrar hur länge jag kommer orka?