1:a Advent...

L, a.k.a den okrönta julkungen, har julpyntat och fixat hemma hela helgen. Hans fixande och trixande med julbelysningen ute på balkong och uteplats gav grannarna en rejäl portion ångest eftersom det utlöste en lavinartad donande inför den kommande högtiden. L är som besatt av the X-mas Spirit vad gäller mat och inredning medan jag sitter och undrar hur jag ska kunna få en GI-korrekt jul?

Eftersom det är Felicias första 1:a Advent inledde han dagen med att servera hemlagad risgrynsgröt vilket supergulligt men en katastrofal början på dagen för mig. Men eftersom jag hyser stor respekt för min karl åt jag under tystnad. Och vad kan jag säga, det var asgott! GI i all ära men inget säger "Julen är här" mer än tomtegröt! En portion risgrynsgröt senare så hade jag konsumerat mer kolhydrater till frukost än vad jag har konsumerat under hela veckan. And this folks is just the begining. Just nu är han i full färd med att baka pepparkakor. Felicia har han klätt i en röd kreation från Polarn & Pyret som han inhandlade igår på egen hand medan vi låg hemma sjuka, ur stereon spelas någon julig melodi jag inte känner igen.

Felicias pappa är suverän. Han drar in duktig med pix, är händig och gillar att pyssla hemma. Tack L! Nu kan lägga ner all min tid för att få ihop det här med The Zone och GI inför julen!

Fredag hela veckan...

Fredagkväll. L är ledig och måste vi fira. Eftersom vi inte tycker det är lämpligt med små barn på högljuda resturanger beställer vi hem Carne Asada Botaña, från det lokala haket Texas Longhorn, spelar Nintendo Wii och pussar på Felicia hela kvällen lång. Familjemyyyys.

L's telefon ringer oavbrutet, alla vill ha med honom på AW ikväll. Kom igen mannen, hör jag genom luren. De pushar och tjatar, luren de ringer ifrån går från kompis till kompis och alla tror sig ha de magiska orden får att få honom att komma ut och leka. Det är svårt för dem att inse att han är en "familjefar" nu och att det aldrig skulle falla honom in att lämna oss ensamma på hans första lediga kväll på länge. Speciellt inte med tanke på att vi har en RS-smittad bebis hemma. Jag känner mig smått irriterad över alla telefonsamtal. I det tysta räknar till 10 för att inte få ett mindre utbrott och sabba hela kvällen. Duktiga L stänger av ljudet. Tack, du känner mig gubben. Folk har för mycket åsikter om vad vi gör med vår tid och självklart tror de att det är jag, den elaka häxan, som håller honom hemma.

Synd att hans vänner har så låga tankar om honom eftersom de uppenbarligen anser att L varken har en fri vilja eller en ryggrad. Att hans största prioritering nu är just Felicia övergår enkelt över deras förstånd.

Annars så har vi haft en underbar början på helgen, trots det akuta sjukhus besöket igår. Feli sov i sin egen lilla säng hela natten och jag känner mig utvilad. Jag saknade henne så mycket när jag vaknade imorse att jag bar in henne till vår säng ändå även fast hon sov. Weird, I know men hon är ju bara för mysig!

Sjukt liten Feli...igen....

Sitter här med min The Zone riktiga frukost och känner mig lite besviken över att jag missar Årets första träningspass. Men jag är desto mer besviken över mitt dåliga omdöme som mamma. Efter att ha ignorerat Feli hela natten var jag tvungen att väcka henne tidigt imorse, hon verkade inte alls må bra. Något stämmer inte, det förstår alla. En mamma som väcker sin 3 månaders baby? Konstigt.

Vaknade dock imorse av att en liten en som kröp ihop närmare och närmare mig. Hon ville ligga så nära att hon höll på att krypa in under mig. Hon fläktade med sina korta små armar och ojade sig. Insåg alldeles för sent att hon hade svårt att andas, hon hostade och nyste i ett medan hon försökte sova lite nära sin dumma mamma som var för trött för att orka bry sig. Hennes trötta blick ropade på hjälp och hon ville bara ligga nära nära nära. Jag kramade om henne och hon log trots att jag försummat henne. Hon var slö och ville inte ens äta, bara ligga nära. Näsan var täppt och hennes armar jobbade febrilt för att få bort det där störiga som gjorde att hon tappade andan gång på gång. Tog tempen och oj 38,1 grader. Förlåt mig Babygirl! Fan för mig!

Ringer sjukvårdsupplysningen - en vanlig förkylning svarar de, inget att göra åt, ge henne Alvedon och amma henne ofta. Fan, sa jag inte nyss att det nu är andra dagen hon inte orkar äta riktigt? Vi kan åka till månen, plantera liv på planeten Mars och klona djur men råda bot på en vanlig förkylning det kan vi inte?!?

Mitt nästa steg: Alvedon & The Näsfrida - så att hon kan andas lite bättre iaf och bli av med febern. Det inte var kul att vara snorig när man är så liten. Näsfridan, en blå svensktillverkad mojäng, även känd som alla småbarnsföräldrars mest använda hjälpmedel vid förkylning, är effektiv men det kan inte vara skönt har få näsan rensad på det där sättet. Jag kan föreställa mig att det känns som att köra upp dammsugarslangen in näsan helt enkelt and off the snor sugs away. Det verkar dock brutalt. L, som ansvarar over the snor and bajs avdelningen, tar i så j-kla mycket också. Jag ska testa att dammsuga hans näsborrar för att hämnas å Felicias vägar få se om han gillar det.

Så början på comebacken uteblir delvis idag. Det gör dock ingenting. Jag har Felicia att tänka på. Maten funkar än så länge, vi får se hur det blir när sötsuget slår till. Jag får bege mig på en promenad i snöstormen helt enkelt. Att dra vagnen i snö är ju minst lika bra som 50 minuters flåsande på gymmet speciellt i motvind försöker jag intala mig själv. Ni som tänker yeah right, det kommer hon aldrig att göra får hålla käften. Feli är sjuk och hon behöver lindring, mina skuldkänslor över nattens ignorans skulle kunna få mig att gå till Sibirien för hennes skull. Snöstormen...I'm coming to get you bitch!

The come back...

Jag tänker göra en Britney och satsa stenhårt på min comeback. Bootcampen inför Beach 2009 börjar nu!! Speciellt med tanke på den ev. kommande Malaysiaresan i Maj-Juni då L ska jobba där medan Feli och jag latar oss på stranden! Imorgon bär det av till Sats för 50 minuters träning för nyblivna och halvfeta morsor! Jipiiiee. Hela 50 min, wow så mycket har jag inte tränat sedan jag blev gravid för snart ett år sedan!

Andra verktyg jag nu plockat fram för att lyckas med mitt mål är boken "The 7 day Zone diet" och stegräknaren. Skafferiet och kylskået har rensats nu morgonen. Plus i kanten är att jag nu har blivit förbjuden från att äta alla former av produkter som innehåller mjölkprotein eftersom Felis eksem inte ger med sig trots att vi testat alla krämer som finns att erbjuda. Eftersom min dotter drabbas direkt av det jag trycker i mig så kan jag bara inte misslyckas.

Bye bye Miss Piggy!!!

Fortfarande Måndag...och tack fröken Andersson...

Det blev ingen vaccinering. Felicia visade sig ha feber så den smärtsamma upplevelsen har skjutits upp i framtiden. Nu sover-hostar-flaxar med armarna hon brevid mig i soffan medan jag kollar på Desperate Housewifes på tv:n.

På väg hem hamnade vi mitt i en snöstorm och det var endast min kärlek till Felicia som stoppade mig från att sno hennes varma björndräkt och plats i vagnen, som för övrigt fungerade mer som en snöplog än en barnvagn. Feli skrek hela vägen hem, tyvärr fattar hon inte hur bra hon har det.

Måndagar kan vara så vansinnigt tråkiga. Jag är så tacksam över den nya funktionen i Fröken Anderssons blogg, som för övrigt nu MÅSTE byta bakgrundsfärg. Den översätter hennes blogg till olika språk, mitt favoritspråk är italienska som jag tack vare alla sena Sopranos nätter tror mig kunna prata. En paradox är dock är ordet fika inte verkar finnas på något annat språk än just svenska. Någon annan som har tråkigt idag? Kan ingen komma hit med fika? Ni ville ju alla komma hit hela tiden och helst samtidigt när Feli var nyfödd. Bastards!!!

God morgon Måndag...

Måndagmorgon. Det är snöstorm ute och Felicia ska vaccineras idag. Fy fan för snö och dubbel fy fan för sprutor nära min bebis lilla kropp. Kan man sjukanmäla sig från vaccinering? Det känns mycket jobbigt att behöva gå de 1,5 km till BVC när snön verkligen öser ner. Det ska bli ett äventyr att testa min trendiga cityvagn med de pittysmå framhjulen i det här vädret...

Felis kusin smittade henne med någon form av luftrörskatarr igår då vi återlämande det påtvingade arvegodset som far runt den Lundiska släkten och hon har hostat hela natten. Jag känner mig ganska elak som på detta frivilligt ska ta med henne och ge henne TVÅ sprutor. Hon kommer att gråta *snyft* och då kommer automatiskt jag också att börja gråta *snyft* vilket i slutändan kommer leda att hon gråter ännu mer. *snyyyft* Sedan vill jag inte ens börja oroa mig för att de negativa konsekvenser vaccinering kan leda till som t ex adhd, autism mm.

Fan, annat var det då man bara jobbade och det enda man hade att oroa sig för en måndagmorgon var att komma innan flextimmen var över...those where the days...jag lyckade nog aldrig med detta. Alla som känner mig vet att jag alltid vägrade att komma in före kl 09.45 hehe

En gammal vän...

Claudia en gammal vän, en mycket gammal vän tog kontakt med mig igår via Facebook. Vi lekte som barn i Forestal Alto, Viña del Mar, Chile. Hennes familj ägde den lokala affären vi ofta handlade på, och hennes "tio" som ofta stod bakom disken frågade mig alltid vem som hade gjort mig så fin minns jag. Jag , en då god katolik, svarade alltid mamma, pappa och Gud. Claudia och hennes systrar, Nani och Jaqueline var de enda flickorna mamma lät oss leka med i trakten. Hennes mamma var mästarinnan på örfilar och dessa fick Claudia alltid att snurra ett helt varv så fort hon fick en. Tia Ema, henne var jag rädd för.

Jag förundras över hennes minnen av mig och min familj. Hon är överlycklig över att äntligen ha hittat mig. Hon har tänk på mig i 20års tid och undrat vad som blev av hennes vän som plötsligt flyttade till Sverige av alla länder. Hon skriver långa kärleksfulla brev och hon pratar precis som om vi kände varandra utan och innan. Själv känner jag mig ganska lost. Jag kan ingeting om Chile, jag kan knappt skriva på spanska och jag skäms över att inte ha samma kärleksfulla inställning till det förflutna. Faktum är att jag nästan förträngt allt innan år 1988.

Jag skäms lite. Vad förslags kulturarv kan jag egentligen erbjuda Felicia? Jag är stolt över min latinamerikanska ursprung men jag känner mig inte särskilt chilensk. Min vännina bor sedan 8 år tillbaka i Barcelona med man och två barn. Hon gifte sig som 17 åring och av hennes bilder att döma bor de "chilenskt". Mycket chilensk mat, mycket familjegemenskap och mycket blå, vitt och rött på alla bilder. Det kanske är lättare att glömma och förtränga sitt kulturarv när man flyttar till något som är annorlunda. Chile-Spanien är trots allt inte så olika jämfört med Chile-Sverige.

Jag är tacksam för att ha växt upp i Sverige och jag älskar mig vänner här men jag kan inte låta bli att bli ledsen eftersom jag plötsligt känner mig berövad på en massa annat. Jag minns tyvärr inte hälften av allt hon pratar om, jag kan inte laga den maten jag ser på hennes bilder, jag firar inte den 18 Sept och jag kan inte dansa "cueca" längre. Jag skäms. Hur ska jag kunna upprätthålla kontakten med Claudia när vi uppenbarligen inte ha något gemensamt som hon verkar tro? Back in the days, så hade ett par drinkar löst problemet. Nu har jag Felicia, som föddes i snöiga Sverige, som har en svensk pappa och som förmodligen kommer tycka att Chile är ännu mer avlägset och främmande.

Jag beslutar mig därför för att inrätta Operation Back to my Roots och detta kommer att inledas genom att enbart prata chilenski med Felicia. Sedan är nog maten viktig. Hmmm undrar hur länge jag kommer orka?

Felicia 3 månader idag...

Jag glömde visst att uppmärksamma min dotter idag! Felicia grattis på din 3 månaders dag idag!

Du blir bara vackrare och vackrare för varje dag, du är min lycka i livet och inga ord kan förklara den kärlek jag känner för dig. Jag hoppas kunna göra dig lycklig & stolt över mig som mamma. Jag lovar att skydda och älska dig oavsett vad som än händer. Du kommer alltid att vara nummer ett för mig.

Tack för att du finns mitt hjärta, du betyder allt för mig.

Tjocksmock...

Idag e det dags för en hel timmes mammaträff på BVC. Jag börjar genast oroa mig för vad jag ha på mig och hur jag ska dölja den här fläskvalken som så snyggt fläskar sig över snittärret! Under graviditeten lyckades jag lägga på mig en hel bildäck runt magen. Och det är inget sommardäck direkt utan ett äkta michelin vinterdubbdäck! Det kommer krävas år av tränning för att få denna att försvinna....

Jag var glad att jag under graviditeten inte hade några särskilda "cravings". Jag visste dock inte att dessa skulle slå till dubbelt så hårt när man ammade. Jag måste verkligen sluta äta NU! L är ju så liten och smal och jag känner mig som Miss piggy brevid honom. Kolla bara på bilden från Felicias dop. Jag ser ju inte klok ut!

Fröken Andersson...

...behöver ändra bakgrundsfärgen på sin blogg!

Den laseroperation jag genomgick för snart två år sedan har nu gått till spillo. Jag är nu blind pga Fröken Anderssons bakgrundsfärg! Eller ja, bristen på denna...aj!

Dopet och hatblickarna ingen kunde missa...

Felicia döptes i söndag. Jag skulle vilja skriva om hur stressigt men fint allting var. Hur rörd jag blev när Felicia hälsades välkommen till världen av alla. Hur otroligt tacksam & stolt jag är över att tillhöra en sån underbar familj som ALLTID ställer upp, men det finns något som starkare än detta och det är min ilskna över ouppfostrade snorungar med alldeles för små & tighta klänningar som beter sig illa under min dotters dop!

Jag är inte direkt troende, men att det inte är ok att leka inne i kapellet en halvmeter från prällen fattar till och med jag! Varför slog inte Gud till med en blixt eller två rakt på denna kiddo? Damn it God, du hade verkligen kunnat övertyga mig om din existens om du tillrättavisat henne med tanke på att hennes mamma uppenbarligen inte brydde sig...grrrr....



Alla ni som känner mig vet hur mycket jag äcklades av äckliga äckelungar innan jag själ fick barn. Well, söndagens kyrkobesök fick mig att vilja återinföda barnaga! Det krävdes mycket av mig för att inte slänga psalmboken i huvudet på tjockungen som förstöde hela ceremonin. Det enda som hindrade mig var alla film-och fotokameror som nog skulle ha används mot mig i rätten. Jag hade god lust att bokstavligen sparka iväg ungen det vet ni. Jag inser nu att uttrycket "nobody puts baby in a corner" har fått helt fel innebörd. Jag hade gladeligen "kicked the baby into a corner" om det inte borde för de 48 vittnen som sett det.

Jag struntar fullkomligt i att "det bara är barn" som så många kommenterat i efterhand efter att ha lagt märke till mina mordiska blickar. Min dotters dop kan inte göras om, men mamma till denna unge kunde mycket väl ha tagit henne i handen och gått ut med henne. Det var trots allt min dotters dop och det var hon som skulle ha stått i centrum. Ja, hatet borde egentligen riktas mot tjockungens morsa. Hon satt där och tyckte att sin skadade unge var så söt & charmig. Hur kan du vara så dum? Förstod du inte att alla stirrade ut dig och din fula unge för att vi ville att ni skulle gå och INTE för att det gulligt med skrikiga, fula ungar med för små och alldeles för tighta kläder? Om du gillar när ditt barn står i centrum så kan du väl åtminstone klä henne med något i rätt storlek....

Kl: 01.53

Varför sover inte jag i natt? Feli sover ju i sin egen lilla säng....och det fungerar ju verkligen jättefint. L insisterar med att hon ska sova där lite oftare. Ja, man kan tycka mycket när man själv inte är den som ska kliva upp och amma 2-3 gånger per natt...

Så varför sover inte jag då? Jo, den snarkande valrossen L sover brevid. Han snarkar lika mycket som en höggravid kvinna på rygg. Åk tillbaks till Amsterdam. Jag vill sova. Nu håller jag för hans näsa och han vaknar inte. Han snorar ner min hand istället

Jag lägger en kudde över nyllet på honom. Enough is enough. Men nada, han snarkar ännu högre1 Now I'm angry! Håll käften viskar jag. Håll tyst gapar jag! Kul nu vaknade Feli. Kl är 02.01.

Föräldragruppen & Jerker the asshole

7 mammor, 7 barn, 7 olika förlossningsberättelser - Igår var jag på första mötet med föräldragruppen.

Mötet handlade om graviditeten och om själva förlossningen. Jobbigt, tänkte jag innan jag gick dit. Tänk om en massa lessna känslor kommer upp inför folk jag inte känner? Jag var i vanlig ordning värst med min jag-snittades-utan-bedövning-upplevelse. Vissa spricker, andra föder i bilar eller i vattenfyllda badkar utomlands med mera men att snittas utan bedövning, det är grejer det, något alla i gruppen kunde hålla med om. Det var mycket trevligare än jag vad jag hade förväntat mig. Alltså, själva föräldragruppen inte själva kejsarsnittet. För den, den gjorde ont nämligen. Såhär knappt 3 månader efteråt så kan jag fortfarande inte förstå hur något kan gå så in i helvete fel?

Jerker, narkosläkaren på SÖS, har ännu inte kontaktat mig för en förklaring. Trots ett uttalat löfte från överläkaren på förlossningen och läkaren som opererade mig. Bastards! Enligt läkarkåren på SÖS så händer detta tyvärr och det r tyvärr vanligare än man tror, det bara är så och man kan int riktigt förklara varför detta sker (?) Det finns två olika alternativ antingen bedövar man för lite, eller så väntar man inte tillräckligt länge för att bedövningen ska verka.

Vissa saker kan man glömma, andra kan man förlåta. Men i detta fall tänker jag inte göra något utav det. Jag gick tyvärr miste om min födelsen av mitt förstfödda barn eftersom jag var tvungen att sövas snabbt pga av den där intensiva brinnande-frätande smärtan jag kände efter att det hade lagt ett 10 cm snitt i min buk. Detta är en upplevelse jag aldrig mer kommer att få uppleva. Alltså, att föda mitt första barn inte att få ett 10 cm långt snitt i buken utan bedövning! För det, det gjorde nämligen ont det!

Så fuck-you-very-much Jerker. Du suger som läkare och jag hoppas du ramlar och bryter ett ben eller två när första snön kommer! Och det, det kommer göra ont det hoppas jag!

Diamonds are a girls best friend...

De tolv princesslipade diamanter på mitt vänstra ringfinger fick inatt två nya kompisar i form av ett par diamantörhängen. Inget säger "Jag älskar dig" mer än oväntade och spontana presenter.
Kanske var det senaste fem dagars slit värd besväret? Nej, diamantörhängen i all ära men jag har hellre L där han hör hemma...dvs hos oss varje natt...

Jag tackar å andra sidan inte nej till dessa presenter. Keep them coming sugar daddy, så lovar jag att fortsätta ta hand om vår bebis när du är ute i stora vida världen och plåtar underhållningprogram åt svenska folket.

Bara en vanlig måndag....yeah right...

Miss m*th*rf*ck*r herself har bjudit in sig på hembesök! Ni andra kan kalla henne för prästen som skall inviga vårt barn i kyrkans samfund. Jobbigt värre tänker jag medan jag undrar om det finns några baktankar med hennes besök? Eftersom hon förmodligen har tilldelats en allsmäktig gåva att "spotta" lögnare och syndare av Gud så kan hon säkert se att vi faktiskt inte är troende.

Vad är straffet om hon ser rakt igenom vår lögn? Bara för det så måste jag storstäda igen och gå och köpa fika. Undrar hur man gör för att se kyrklig och from ut när Ers höghet herself kommer? Av någon anledning föreställer jag mig Bree från Desperate Housewifes, sedan blir jag lite mörkrädd, Bree och hennes familj är ganska galna trots allt. Undrar om jag hinner ringa mamma så att hon kan komma flygande på sin kvast med en krucifix eller två, sorry mummy jag menar din fina volvo...

Ni ska veta en sak...vi valde att döpa vårt barn i kyrkan för att få gratis tillgång till kyrkans lokal för mottagningen! Det är det minsta Gud kan göra för oss efter att ha betalt många dyra kronor i kyrkskatt under många många år (ca 6000 kr/året). Med eftersom Gud is one sneaky bastard så kom han på oss och besluta att kyrkans lokal INTE inte skulle lånas ut på söndagar eftersom det då pågår annan gudomlig verksamhet där...tjii fick vi då vi försökte vara smarta och lura till oss en gratislokal...

Jag är ganska nervös inför detta samtal med Guds sändebud. Vet inte varför. Jag känner mig som en hycklare. Vet inte om jag tror eller om jag ens vågar tro. Svenska Kyrkan och coolhet går ju inte direkt ihop som handen i handsken. Med tio minuter kvar beslutar jag mig att tycka att det faktiskt var lite rätt åt oss. Men att ha prällen på hembesök känns fortfarande lite too-much. Scary...jag ringer nog mamma och ber henne komma ändå...

Jag avundas...

...L för att han redan har börjat gå ut och festa igen.

...L för att han har börjat träna igen.

...L för att han har fått resa till Amsterdam, all expenses paid, utan oss!

Jag avundas mäns frihet helt enkelt. Män kommer så billigt undan bara för att de inte ammar.

L reser dock pga jobbet MEN att få sova på 5 stjärnigt hotell och allt vad det innebär (frukostbuffé, rena lakan varje dag, sängen bäddad mm) under 5 hela nätter utan bebis måste vara den ultimata lyxen för nyblivna småbarnsföräldrar.

Själv sitter jag hemma och äter rågknäcke samtidigt som jag försöker reda ut det virrvarr av hår som jag faktiskt inte hunnit borta de senaste tre dagarna då han varit borta! Efter det väntar en lyxhög med tvätt som ska vikas.

Om Gud varit kvinna så skulle hon ha sett till att män var de som var tvugna att amma. Då skulle vi prata jämställdhet minnsam! Men Gud är inte kvinna, Gud är nog mer som Bush. Han skapar en j-kla massa oreda i världen och hoppas på att hans efterföljare ska städa undan lite snyggt....